Gudrun Schyman och FI brände 100 000:- i Almedalen inför valet 2010 vilket fick otroligt stor uppmärksamhet i media.

Som ordspråket säger ”Blyga (snälla) pojkar får aldrig kyssa vackra flickor”!

Jag skrev ett inlägg i februari i år har på bloggen ”Varför syns inte vår grupp”. Det blev uppmärksammat av de redan ”frälsta” och gav rekord i antal kommentarer. Vi fick goda förslag som att vi måste centralt bli bättre på lobbying och vi måste lokalt ”skrika så högt” att politiker inte kan osynliggöra och marginalisera oss.

Personkretsen som tillhör LSS är drygt en halv procent av Sveriges totala befolkning, dvs. en mycket liten andel som vi i ett humanistiskt samhälle lätt skulle kunna unna det goda liv som LSS lagen föreskriver. Egentligen borde vi kunna erbjuda ett något bättre liv för att kompensera för de svårigheter som svåra funktionsnedsättningar innebär.

Goda levnadsvillkor” och ”att leva som andra” är det övergripande målet med LSS-lagen. Det kan lite annorlunda uttryckas att det är LSS-lagens intention, eller enkelt att det är meningen med lagen. På senare tid har vi dock upplevt att både Försäkringskassan, kommunerna och domstolarna inte tolkar lagen utifrån ovanstående intention!

Jag skrev i september förra året ett inlägg här ”Vem styr budskapet”. Sammanfattningsvis konstaterade jag att media lätt kunde sprida budskap som bara speglade en del av sanningen. De kalkyler som gjordes haltade, dvs. bara den del av kostnaderna som man ville presentera fanns med. Så är det också i kommunernas och SKL´s budskap att ”LSS är för dyrt” samt i Försäkringskassan och regeringens budskap att ”Personlig assistans ökar lavinartat”. Så är det också i den s.k. ”Fusk utredningen”. Någon måste bemöta dessa halvsanningar och det blir vi intresseorganisationerna. Vi kan inte vänta oss mycket hjälp från media eller myndigheter. Och för politiker är vi en för liten grupp? Konsekvenserna har blivit att LSS urholkas. Att det är ok för myndigheter att inte följa lagen. Att den enskilde funktionshindrade nästan alltid förlorar i förvaltningsrätterna.

Sverige har alldeles utmärkta lagar till stöd för människor med funktionsnedsättningar. Rätt tolkade kan dessa ge alla ett gott liv d.v.s. ett liv som alla andras. Bekymret är att verkligheten nu sällan stämmer överens med konventionerna och lagarnas bestämmelser.

Jag vägrar dock att vara pessimist då skulle jag ju inte jobba ideellt med det jag gör! Jag tror på Svenska rättssamhället och på att människor i Sverige vill stödja personer som oförskyllt har drabbats av allvarliga svårigheter för sin livsföring. Jag tror att det är möjligt att skapa ett gott liv också för den som omfattas av LSS-lagen.

Reclaim LSS!

I sin kampanj har de klottrat ner representanter från politiska partier och hoppas att de ska bli utsatta för jobbiga saker. Men de påpekar att detta inte är något mot att förlora rätten till assistans.

Det blev en medialt uppmärksammad historia och många personer reagerade starkt på villaägarnas beteende. Under denna tid hade Sverige fått influenser av den amerikanska medborgarättrörelsen som arbetade för svartas rättigheter. Den segregationen som svarta utsattes för, alltså att bland annat utestängas från vissa bostadsområden, kunde man relatera i detta sammanhang. Karl Grunevald flög ner till Simrishamn, som medicinalråd på Socialstyrelsen, för att tala med villägarna. Han upplyste villägarna om deras fördomsfullhet. Richard Sterner som var ordförande för FUB kallade det Apartheid för handikappade i en artikel i Aftonbladet. Till slut blev det en inflyttning, sannolikt som en konsekvens av det starka motstånd som villaägarna mötte.

Historien tenderar att upprepa sig. I Ramlösa utanför Helsingborg har det en längre tid varit debatt kring ett planerat stödboende för psykiskt funktionshindrade . Tanken är att stödboendet ska ligga bredvid ett LSS-boende, vilket i för sig inte är bra lösning eftersom det tenderar att bli institutionslikt, vilket FUB i regionen påpekat. Men om man bortser från det så kan det noteras att  det nu växt fram en diskussion som liknar den i Simrishamn från 1968.

I ett antal artiklar i HD beskrivs hur ett motstånd mot boendet växt fram. Det har också väckt obehagliga stämningar i området, i den senaste artikeln visas hur några tryckt en T-shirt med texten: Förstör inte vår trygghet – Nej till rättspsykpatienter i Ramlösa. Det budskapet kan knappast misstolkas. Det handlar inte om en oro över att personerna som behöver stöd ska fara illa, nej det handlar om att man som villaägare inte vill ha några som avviker i ens direkta närhet. Rädsla och fördomar. Personalen på det befintliga LSS-boendet har också upplevt ryktesspridning och andra obehagliga upplevelser. Chefen för boendet beskriver det i en artikel:

– Jag vill inte dra alla över en kam, vissa är jättepositiva. Andra vänder om på gatan när de får se oss utan att hälsa. På informationsmötet sa en pappa att han inte vågade låta sina barn cykla förbi LSS-boendet. De har också hakat upp sig på att vi har sökt personal som klarar ”utåtagerande” personer, säger hon och påpekar att det inte betyder att de boende är farliga. 

Det är en obehaglig syn på människor. Präglad av rädsla och fördomar som sannolikt kommer från en fullständig okunskap och ovilja att sätta sig in andra människors livsituation. Det är delvis förvånande att vi nu 44 år senare ser samma fördomar i Ramlösa som i Simrishamn. Förvånande att det inte finns större kunskap eller förståelse. Men samtidigt är det kanske inte förvånande, vissa kommer nog aldrig att acceptera människors lika värde. De kommer alltid leva med sin egen trångsynta världsbild. På ett sätt är det deras eget problem och deras egen förlust. Förhoppningsvis är Ramlösa ett undantag. Men vaksamhet mot intolerans är viktigt. Det blir ett stort problem när många delar en människosyn som präglas av intolerans.

När jag nu ställer samma fråga om LSS och förvaltningsdomstolarna, förstår ni säkert att jag har mina tvivel även här. Dessutom finns här ingen uppenbar ursäkt såsom ekonomi.

Vi i Läns FUB Stockholm gjorde tidigare en analys av domar i Kammarrätten. Nu håller vi på att göra en analys av domar i Förvaltningsrätten som vi kommer att presentera i slutet av maj.

Den första analysen gjordes hösten 2011 och rörde LSS mål i Kammarrätterna 2007 – 2010 (ej personlig assistans). Två resultat gav upphov till tvivel på rättssäkerheten. Dels att de enskilda (funktionshindrade) endast fick rätt i 1 av 4 domar, dels att Kammarrätterna ändrade 6 av 10 domar från underrätterna.

I den analys som just nu pågår av domar i förvaltningsrätterna har vi studerat insatsen kontaktperson. Av det resultat vi sett hittills så verkar det vara ännu svårare att få rätt än i Kammarrätten. Det är statistiskt sett orimligt, särskilt som vi vet att de flesta funktionshindrade och deras gode män och anhöriga inte överklagar ett negativt beslut i en sådan insats från kommunen.

De frågor vi måste ställa oss är:

• Hur är kunskapen om LSS hos domarna?
• Lyssnar domarna mer på sina ”egna” (kommunens jurister, politiker) än lekmän (funktionshindrade, gode män, anhöriga)?
• Gör domstolarna en dålig research i LSS och dess förarbeten?
• Spelar domares attityder till funktionshindrade in?
• Behandlar även domstolarna funktionshindrade inom LSS som kollektiv, trots att lagen har ett tydligt individuellt perspektiv?

Jag vet att det är allvarliga frågor jag ställer, men jag vet också att jag har många med mig i dessa ifrågasättanden!

Det har nu gått så långt att funktionshindrade och deras företrädare inte anser att det längre är lönt att överklaga till förvaltningsrätterna. Det i sig är ett tecken i brist på rättssäkerhet!

Det finns alltid ”bra” ursäkter för att bryta mot ”onödiga” lagar:

• När du kör för fort är ursäkten att alla andra gör det eller att vägen är så bra.

• När du parkerar på handikapp plats är ursäkten att det inte finns någon annan plats eller att du skall bara in snabbt i en affär.

• När du fuskar med betalning så är ursäkten att du inte har råd eller att det är inte värt mera.

• När du plankar på T-banan säger du att det borde vara gratis för miljöns skull.

• När kommunpolitiker struntar i LSS så är deras ursäkt att det är för dyrt.

Gemensamt för alla tillfällen ovan är att det är ringa eller ingen risk att bli lagförd, beroende på att det inte är ”viktiga” brott. Om det blir normen för samhället är vi en bit på väg mot anarki. Att ha bättre kontrollsystem är antingen för kostsamt eller att misstro sina medmänniskor och förtroendevalda, beroende på vem du frågar.

När det gäller politiker och kommuner har lagar anpassats utifrån att de naturligtvis alltid följs av dessa grupper. Tyvärr finns inte denna idealism i dag utan vi kollektivt måste reagera och skapa tillräckliga resurser för kontroll.

Jag har nu skrivit ett antal gånger på denna blogg om hur myndigheter öppet trotsar våra lagar eller tolkar dem efter sina attityder och inte efter lagars intentioner. Reaktionerna har inte blivit särskilt stora bland de som ansvarar.

Det är tydligen ok att bryta mot vissa lagar, som LSS? Speciellt om det berör en röstsvag grupp?

De enda som reagerar är de redan ”frälsta” som av egen lång erfarenhet vet att inga hur fina lagar som helst garanterar någon insats. De har i hela sitt funktionshindrade barns liv fått kämpa för varje självklar rättighet mot myndigheter som inte vill förstå. Och inte blir det bättre utan snarare sämre som våra undersökningar av domar i förvaltningsrätterna visat mycket tydligt.

På Bloggen har det vid flera tillfällen uppmärksammats att LSS inte följs. Nu
börjar jag bli fundersam på om även socialdepartementets tjänstemän, rådgivare
och Maria Larsson, som är minister, inte heller känner till innehållet i vare sig SoL
eller LSS.

I många kommuner byggs idag nya små vårdhem. Det är mer en norm än
undantag att nybyggda gruppbostäder har 6, eller 5+5 lägenheter. Insatsen
kontaktperson och ledsagare beviljas i mindre utsträckning. Färre antal personal
ska utföra mer och då blir den enskildes individuella behov och önskemålen inte
tillgodosedda. Vår grupp klagar inte så ofta verbalt eller gör skrivelser. Det gäller
att godmannen eller anhöriga kan göra det.

Ett avvikande beteende kan vara ett tecken på att en person, inom vår
grupp, inte mår bra. Självskadande beteenden kan förekomma. I dag är det
inte ovanligt att de får lugnande medel i stället för att man söker efter orsaken.
Flera har berättat hur de fick en diagnos som vuxna och hur de farit illa i skolan,
vård och behandling innan någon förstod att beteendet berodde på ex. lindrig
utvecklingsstörning, autism eller någon neuropsykiatrisk förändring.

Vi vet att den personalgrupp som arbetar med våra medlemmar oftare än
inom andra områden saknar adekvat utbildning. Det krävs kunskaper i
Stöd och service, vård och omsorg, specialpedagogik och bemötande. Vi
vet att när personal inte förstår eller känner sig hotade uppstår
våldssituationer och övergrepp.

Idag stramar Socialstyrelsen upp sina krav på dokumentation. Det är därför helt
obegripligt att ministern anser att det inte ska krävas dokumentation över alla
avvikande situationer.

Det har under 20 år inte funnits vare sig adekvat utbildning eller krav på
kompetens från departementen – socialdepartement och
utbildningsdepartement.

Jag har under många år funderat på vad de frågor som rör personer med
funktionsnedsättning tagit vägen i den allmänna debatten och från
departementen . De nämns men oftast i samband med ekonomiska
indragningar – jag saknar en seriös och utvecklande debatt om ett Liv som
andra.

Vi har en äldreomsorgsminister, och det är ju bra – alla blir äldre även vår
grupp, ibland har vi en barn- och ungdomsminister.
Men en minister som ansvarar för frågor som rör människor med
funktionsnedsättning har inte jag märkt att vi har. Övertyga mig gärna om
att jag har fel.

Maj-Britt Lind/ anhörig/godman/ FUB:are.

I praktiken vet vi dock att särintressen även styr myndigheters ageranden och uttalanden. De värnar många gånger sin egen organisations intressen. Det är inget märkligt med det, särintressen finns i alla organisationer. Ibland kan dessa särintressen också vara progressiva i den meningen att utveckling sker. Inte minst i ett tillstånd av konflikt mellan olika särintressen.

Vi som tillhör intresseorganisationer har dock ett uttalat särintresse. Det tydliggör vår roll i samhälsstrukturen. Myndigheter har dock inte samma uttalade särintresse, snarare tvärtom, de har krav på saklighet och opartiskhet. Myndigheternas krav på saklighet och opartiskhet leder ibland fram till en viss otydlighet. De kan inte tydligt ta ställning i vissa frågor.

Ett intressant exempel hämtar jag från Högsta förvaltningsdomstolen. När jag arbetade med vår analys av domar i förvaltningsrätterna så stötte jag på ett antal fall där HFD (också vanligt i Kammarrätten) inhämtat yttrande från Sveriges kommuner och landsting och Socialstyrelsen. Dessa yttranden kan ses som expertutlåtanden som ska vägleda HFD att ta ett välinformerat och rättvisande beslut.

Man kan tänka sig att HFD resonerar som så att SKL har expertkunskaper om kommunernas situation och hur LSS fungerar utifrån deras perspektiv.  Socialstyrelsen har ingående kunskap om intentionerna i LSS och kan därmed ge expertkunskap om insatsen och därmed ge synpunkter utifrån den enskildes perspektiv. En problematik här är dock att SKL är en intresseorganisation och Socialstyrelsen är en myndighet. Det som jag menar är problematiskt är deras skilda roller i samhället vilket i sin tur gör att agerar inom vissa ramar.

SKL ska värna kommunernas särintresse, Socialstyrelsen ska värna en god omsorg men också värna allmänintresset. I de domar som jag läst från HFD så har SKL varit mer argumenterande och mer tydligt för en i viss utgång i målet. Socialstyrelsen har allmänt beskrivit intentionerna men sagt att de inte tar ställning i det enskilda målet. Dessa två experter har således helt olika förutsättningar att påverka utgången i målet. Det är givetvis så att SKL tar ställning för kommunen i målet och tydligt presenterar sina argument för varför. Socialstyrelsen tar dock inte ställning för den enskilde vilket gör att denne hamnar i ett underläge.

Det hade varit lämpligare att inhämta yttranden från två intresseorganisationer istället för att inhämta yttranden från en intresseorganisation och en myndighet. Alternativt från två myndigheter. Det hade gett parterna i målen mer rättvisa förutsättningar, det hade också tydliggjort förhållandet mellan experterna och expertutlåtandet skulle kunna bedömas utifrån det.

Jag menar att kritiken att intresseorganisationer bara framför sitt särintresse är ganska meningslös. Tvärtom behövs vårt särintresse och vi har möjligheter att driva vissa frågor och fördjupa oss i dem på ett annat sätt än vad offentliga organisationer har. När vi skriver remisser eller expertutlåtanden kommer vi att värna våra medlemmars intressen. Men det är upp till myndigheten som motar remissen eller expertutlåtandet att bedöma hur relevant våra kunskaper är utifrån allmänintresset. För det behöver inte automatiskt råda en konflikt mellan ett särintresse och  allmänintresset.

Förvaltningsdomstolarna bör ändra sina rutiner och inhämta yttranden från intresseorganisationer som kan representera båda de intressen som finns i målet, kommunens och den enskildes. Eller så inhämtar de bara intressen från myndigheter. Jag skulle nog förorda det första, för intresseorganisationerna har möjligheter att framföra viktig kunskap och har förmågan att argumentera för den.

Godmansuppdraget är ett förtroende uppdrag. Godman ska vara en” helt vanlig person” som ska som ställföreträdande utföra uppgifter för någon annans räkning och bevaka den persons rättighet och skyldigheter.  Det innebär:    Bevaka rätt    Förvalta egendom   Sörja för person.

Det märkliga är inte att det finns personer som behöver den hjälpen.  Det märkliga är att den som åtar sig uppdraget inte får utbildning och det krävs inte heller.

Överförmyndaren i kommunen anser att det inte är deras uppdrag att utbilda. De ska granska att godmannen utför sitt uppdrag på ett korrekt sätt och kan därför inte utbilda eller ge råd om hur uppdraget skall utföras. Det skulle dessutom vara för kostsamt att ge utbildning. Godmannen kan på eget initiativ utbilda sig genom att anmäla sig och själv betala en kurs inom något studieförbund. Men det är inget krav. De blir rekommenderade att köpa litteratur i ämnet. Från kommunen kan de i bästa fall få en 30-sidig broschyr som heter Till dig som är god man eller förvaltare.

Granskningen sker oftast inom den ekonomiska delen. Det är självklart viktigt att ingen ska blir lurad på sina tillgångar.  Däremot är det ovanligt att uppdraget Sörja för granskas.

Många personer med LSS-insatser är i behov av en GOD Godman, oftast HELA sitt myndiga liv. Inom FUB har vi många gånger uppmärksammat att godmän saknar kunskap om vad LSS-lagen innebär, vilka insatser som finns och hur de ska bevakas åt huvudmannen. Vi har också uppmärksammat att det finns brister i kunskap om olika funktionsnedsättningar och  konsekvensen i det dagliga livet. För vår grupp med LSS –insatser kan det här vara förödande. Uppdraget att Sörja för innebär att ge personen möjlighet till ETT LIV SOM ANDRA.

Det är svårt att få tag på godemän, enligt Överförmyndarnämnden, och därför blir de god män som finns ombedda att ta fler huvudmän. Som Godman, förälder och FUB:are anser jag att det är fel sätt att lösa problemet. Ska det fortfarande vara ett frivilliguppdrag så  kommer det att bli lättare att värva nya godmän om de får utbildning och stöd och inte bara blir granskade. Under utbildningen finns det också möjlighet för överförmyndaren att upptäcka lämpligheten/olämpligheten hos den som anmält sig för uppdraget. Det krävs att man även talar om etiskt förhållningssätt i uppdraget. Nu diskuteras ofta att det är olämpligt att anhöriga är godmän. En diskussion som jag tycker är onödig. Den som är olämplig ska inte ha uppdraget oavsett om den är anhörig eller inte. En godman ska inte ha uppdrag för så många personer. Särskilt inte om de även har uppdraget Sörja för.  Det ska inte vara ett sätt att försörja sig på. Betala räkningar kan ju vara ett uppdrag för en bank.

För våra medlemmar är konsekvensen av funktionsnedsättningen anledningen till behovet av godman.  Godman är ett hjälpmedel och ett hjälpmedel ska inte innebära några extra kostnader. Men så är det inte. Huvudmannen står för godmans utgifter. Det finns de som anser att de inte har råd med godman. RFUB tog upp det här med Laila Freivalds när hon var Justitieminister. Hon lovade att titta på det och återkomma till Lars Lööw, som då var förbundsjurist. Vad jag vet har ingen återkoppling skett.

Behövs det en ny översyn av uppdraget? Samhället ser annorlunda ut, fler och andra grupper än tidigare är i behov stöd längre eller kortare period i livet.

När FUB bildades på 50-talet var ett av uppropen: Den som behöver mest får minst. Jag upplever att det börjar bli så inom fler områden som gäller vår grupp. Det som borde vara självklart att få tillgång till kan innebära en kamp och ett överklagande. Den som inte klarar det själv får förlita sig på en kompetent och engagerad godman som har tid för sitt uppdrag. En kommunpolitiker och en anställd hos överförmyndaren sa vid ett tillfälle till mig: Problemet med er som är anhöriga är att ni är så engagerade och inte ser det enbart som ett uppdrag.

Handlar det om Människosyn? Den som är i behov av mer ska ha mindre. Vill man inte ha utbildade och engagerade godmän?  Finns det risk att det inte bara är utbildningen som kommer att kosta utan även att kunskapen om Rättigheterna kan ge ökade kostnader?

Var finns RFUB i dessa frågor?

Maj-Britt Lind, anhörig/godman och FUBare.

Varför har vi fått ett sådant politikerförakt? Kanske för att:

• Väljare är bara statistik för politiker.
• Politiker svarar inte på direkta frågor om de inte passar.
• De osynliggör gärna enskilda ”besvärliga” medborgare.
• De skaffar sig förmåner som de inte unnar oss vanliga medborgare.
• De erkänner aldrig att de gjort fel utan skyller på ”nånannan”.
• De struntar i att följa vissa lagar som de inte gillar.

Listan kan säkert göras längre om jag frågar alla 9 nej-svarare ovan.

Det är naturligtvis ett demokratiskt problem att vi inte litar på politiker!

Personligen är jag mest bekymrad som förälder, god man och förtroendevald i FUB att politiker med tvivelaktiga ekonomiska argument inte tycker att de behöver följa de lagar som skall ge de mest utsatta personerna med funktionshinder goda livsvillkor, dvs. LSS lagen och FN konventionen. Jag ser det i mitt ideella arbete gång på gång på gång. Det är dessutom ofarligt för dem då de själva stadgat att inga personliga sanktioner kan drabba politiker oavsett hur uppenbart de struntar i LSS!

I en rapport från 2011 av fackföreningen Vision konstaterade 3 av 10 socialchefer att de inte följde LSS pga. brist på resurser och ytterligare 5 av 10 att ”de saknade marginaler”. I vår egen FUB enkät 2012 till LSS anvariga i ett statistiskt urval av kommuner fick vi ett liknande resultat.

Enligt min egen erfarenhet skulle jag vilja påstå att ingen kommun jag träffat på helt lever upp till LSS intentioner och mål. De största bristerna är bostäder och kompetens. Boverket presenterade i sin årliga rapport 2011 att endast 35 % av kommunerna täcker sitt behov av LSS bostäder, vilket dessutom är en 10 % minskning sedan år 2006. Den andra stora bristen är att mycket få kommuner ”har den personal som behövs för att meddela god omsorg” (antal) och ”att personalen har den utbildning och erfarenhet som krävs för varje specifik uppgift” (kvalitet). Båda citaten är hämtade ur Socialstyrelsens föreskrifter/tolkningar av LSS.

I mitt personliga nej-svar på frågan ”Kan vi lita på politiker?” är erfarenheten av att ”mina politiker” (i min kommun Botkyrka) helt öppet struntar i lagen med just tvivelaktiga ekonomiska motiv, det som väger tyngst.

Att ”mina politiker” dessutom vägrar att diskutera sina beslut med mig som god man gör ju inte deras trovärdighet bättre. Då struntar de även i förvaltningslagen.

Harald Strand
Ordförande Länsförbundet FUB i Stockholms län

Många väljer att överklaga och hänvisar till LSS i sin argumentering. Hur kan det komma sig att de argument som används inte verkar påverka politiker och tjänstemän?

Kan det vara så att vi behöver andra argument så länge som kommuner kan bryta mot LSS utan ekonomisk påföljd och så länge som tillsynen av lagen är nästintill obefintlig.

Det är lättare att bryta mot vissa lagar än andra och LSS är en lag som det är riskfritt att bryta emot. Däremot är det svårare att bryta mot lagar som t.ex. reglerar hur ett gruppboende skall byggas och vilka brandkrav som gäller. Att bryta mot sådana lagar medför vanligtvis kännbara ekonomiska påföljder och ett stort antal tjänstemän och konsulter ser till att dessa lagar följs.

Varför kompletterar vi inte vår LSS argumentering med argument från andra lagar och förordningar som t.ex.  Plan&Bygg lagen?

Som exempel kan nämnas att de krav som Plan & Bygg lagen ställer vad gäller tillgänglighet och brandsäkerhet medför att det ibland är mer ekonomiskt fördelaktigt att bygga ett gruppboende för 6 hyresgäster än för 10-20 hyresgäster. Brandsäkerhetskraven medför även att de boende måste kunna ta sig ut från fastigheten inom en viss tid. Detta innebär att finns det inte tillräckligt med personal för att utrymma gruppboendet så uppfyller man inte brandsäkerhetskraven.

Vi måste självklart fortsätta att hänvisa till LSS i vår argumentering men vi måste bli bättre på att föra fram argument som stöds av andra lagar och att beskriva de ekonomiska konsekvenserna av ett beslut. På detta sätt tror jag att vi blir mer framgångsrika i arbetet med att få politiker och tjänstemän att skapa boenden som uppfyller de funktionsnedsattas behov.

Handläggaren utreder om man har behov av den sökta insatsen. Om behovet faktiskt inte är tillgodosett någon annanstans så ska LSS-handläggaren bevilja det stöd man sökt. LSS handläggaren skall sedan se till att du får de insatser denne beviljat genomförda.

Lex Sarah gäller inom LSS och SoL. Läs mer på Socialstyrelsens hemsida.

Lex Maria gäller hälso-och sjukvårdspersonal och regeleras i Patientsäkerhetslagen. Läs mer på Socialstyrelsens hemsida. 

Naturligtvis tycker inte vi som anhöriga, gode män och förtroendevalda i FUB att SKL´s budskap är riktigt utan lagens mål att erbjuda goda livsvillkor – ett liv som alla andra – måste få kosta. Det handlar om en liten utsatt grupp som helt oförskylt hamnat i beroende av stöd från oss andra.

Orsaken till att LSS tillkom var att flera utredningar pekat på att de grupper som kom att omfattas även efter avinstitutionaliseringen hade ett mycket torftigt liv, vilket naturligtvis var ett underkännande av dåvarande stöd från sina kommuner. Denna indirekta statliga kritik ligger säkert kvar som en oförrätt när nu kommunerna fortsätter att trilskas.

I en modern statlig utredning från 2008 ”Brist på brådska” har regeringens utredare konstaterat att LSS gruppen är dömd till en livslång fattigdom och i en debattartikel i DN i maj 2011 skrev två höga chefer i Socialstyrelsen att personer med LSS fortfarande hade ett torftigt liv.

Det är nog dags att syna SKL´s budskap med verklig statistik hur utvecklingen sett ut under t.ex. perioden år 2005 till år 2010.

• Antalet personer med LSS insatser har ökat från 54 300 år 2005 till 62 100 år 2010, dvs. en ökning med 14 %.
• Ser man till antal och enskilda insatser så har Daglig verksamhet (DV) ökat mest med drygt 20 %. Därefter kommer personlig assistans med 18 %, följt av kontaktperson med 17 % och bostad med särskild service med 13 %.
• De insatser som kostar mest för kommunerna är bostad med särskild service som 2010 står för ca 60 % av kommunens totala LSS kostnader, därefter följer DV med 18 %, personlig assistans (kommunena del) med 10 %, ledsagarservice med 2 % och kontaktperson med 1,5%.

Kostnadsutvecklingen för LSS insatserna i kommunerna har under samma period varit enligt nedan räknat i 2010 års pris.

• Bostad är den insats som ökat mest i pengar i jämförbara priser, totalt 22 % varav13 % förklaras av volymökning. Den andra delen kan nog tillskrivas bostadsmarknadens allmänt höga prisutveckling.
• DV är den insats som ökat mest i volym, totalt 20 %, men där kostnaden (jämförbar) bara ökat med 17 %
• Kontaktperson har ökat i pengar i jämförbara priser med 7 % där dock volymökningen är 17%. Dvs. har insatsen eg. minskat i pengar.
• Totalt har kostnaden för LSS i jämförbara priser ökat med 19 %, dvs. ett årssnitt på 4%. Merparten (75 %) beror på volymökning.

I min kommun som tillhör de medelstora så står LSS kostnaderna för 6,5 % av kommunens totala driftskostnader och då har min kommun förhållandevis fler personer med LSS insatser än en snittkommun. Att övrigt notera är att min kommun visat positivt resultat i 16 år i rad.

Kostnadsutvecklingen för personlig assistans ser något annorlunda ut.

• Den totala kostnaden (stat + kommun) har ökat i perioden 2005 till 2010 med 62 %, varav 12% kan förklaras med inflation och ökningen av antalet personer med 18 %.
• Personlig assistans står snart för halva kostaden för LSS. Idag står den för drygt 40 %.

Slutsatsen måste bli att SKL och kommunerna överdriver när de påstår att LSS blivit för dyrt. Däremot kan jag möjligen förstå at FK oroar sig för sina ökande kostnader för personlig assistans. Hur FK hanterar detta med sina nya riktlinjer kan vi dock med rätta ha stora orsaker att kritisera, då den enskilda brukaren igen blir den som oftast oförskylt drabbas. Analysen om varför kostnaderna ökar borde göras mer grundligt och systemet med två huvudmän för just personlig assistans, som strider inbördes om vem som skall ta notan, ger bara en verklig förlorare – brukaren. Dvs. den person som med hjälp av LSS skulle få goda livsvillkor och ett liv som alla andra!

Om så vore skulle vi många föräldrars och sedermera gode mäns livslånga börda väsentligt lindras. Vi skulle kanske t.o.m. kunna vara bara vanlig förälder som alla andra med vuxna barn.

Jag säger ofta i diskussioner med kommunpolitiker och förvaltningschefer att LSS-handläggaren är den enskilda person inom kommunen som är viktigast för vår grupp med LSS insatser och denne måste få den status och resurser som krävs för att kunna göra sitt jobb med kvalitet.

En väl utbildad och erfaren LSS-handläggare med hög integritet, som gör sitt jobb från ax (utredning) till limpa (uppföljning) skulle innebära att mycken onödig frustration för oss föräldrar skulle undvikas och kanske leda en bra bit på väg mot goda livsvillkor för våra barn. Det skulle dessutom leda till en rättvisare fördelning av kommunens resurser.

Dock behövs den höga integriteten hos handläggaren kanske främst så att inte en förälder skulle behöva säga som i en av Socialstyrelsens rapporter: Jag har tjafsat med min LSS-handläggare om detta med skrivningen. Då säger hon så här: ”Men det förstår du väl, det är ingen idé, att jag går in och skriver helger om det inte kan verkställas.  Om alla vill ha helger så räcker inte platserna, det förstår du väl?”

Eller som en annan förälder uttryckte i samma rapport: Förlorar man en duktig handläggare, förlorar man även tryggheten i lagen.

I samma rapport skrivs väldigt bra om LSS-handläggarens dilemma: Å ena sidan förväntas de fullgöra sitt yrkesspecifika uppdrag att med stöd av lagen – objektivt, professionellt och respektfullt – bedöma och tillgodose familjernas behov. Å andra sidan förväntas de, uttalat eller outtalat, hålla kommunernas kostnader nere.

Projektet Carpe är ett utvecklings- och samverkansprojekt för kompetensutveckling inom området funktionsnedsättning i Stockholms län, som startade 2009 och avslutas denna månad. Finansierat av EU och med Samverkanspartner som Socialstyrelsen, Hälsa & Habilitering inom Stockholms Läns Landsting och Kommunal på nationell och regional nivå.

I Carpe 2 som startas snart fokuseras bl.a. på handläggarens yrkesroll och kompetens. Det känns helt rätt och spännande, då Socionomutbildningen i grunden innehåller alltför liten del kring funktionsnedsättning även för de som väljer fördjupningskursen i ämnet.

LSS- handläggaren som den funktionshindrades ”ombudsman” kan bli verklighet!

/Harald

Diskrimineringsombudsmannen TYCKTE INTE DET var diskriminering- sonen hade ju erbjudits en annan plats.

Föräldern fick ett Lycka till!!!

IKEA vägrade en flicka med Downs syndrom att hoppa i bollhavet. Hade det varit i USA hade det gällt miljonersättningar.

Diskrimineringsombudsmannen tyckte inte det var diskriminering och ville inte driva det vidare.
Att domstolen dömmer till IKEAs förmån förvånar mig inte.

Men inte diskrimineringsombudsmannen!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Har den drivit något som gynnar vår grupp????????????????
 
Om en krögare hänvisar till en annan restaurang för de tycker att en rullstol tar för stor plats är det också OK för Diskrimineringsombudsmannen?  Räcker det med Lycka Till då också? Ska vi nöja oss med att KANSKE få delta på samma villkor??

Vi behöver en HANDIKAPPOMBUDSMAN  som tar del av/ställer upp för konsekvenser i det dagliga livet.

/Maj-Britt Lind

http://www.lul.se/templates/page____1082.aspx

http://www.vardguiden.se/Tema/Funktionsnedsattning/Funktionsnedsattning-och-funktionshinder/

http://www.habilitering.nu/gn/opencms/web/HAB/Funktionshinder/