1. Rimlig personlig ekonomi
2. Kraftigt utökad satsning på LSS-bostäder
3. Tillgång till önskade kultur- och fritidsaktiviteter
4. Daglig verksamhet med hög kvalitet
5. LSS-handläggarnas roll ska stärkas

Täbynätverket har i regelbundna möten med LSS-ledningen och ett flertal möten med politiker i socialnämnden diskuterat dessa frågor. Gruppen har också bevakat frågor på nämndsammanträden och lämnat föreningens synpunkter i mail eller brev till nämnden ett flertal gånger.

Till vår glädje har nu resultaten börjat komma:

1. Täby inför från 2012-01-01 ett kommunalt bostadstillägg för handikappade (KBH) med 90% av hyran för hyror över 5 200 kr/mån. Kommunen har budgeterat kostnaden till 1,2 miljoner kr för år 2012 – pengar som i huvudsak är aktuella för vår grupp av funktionshindrade. Vi är inte helt nöjda med de beslutade tillämpningsreglerna och kommer att fortsätta bearbetningen för att få dessa ändrade.
2. Planeringen av bostäder har förbättrats, men fördröjs en del av onödiga överklagande på bygglov. Kommunen har också visat större vilja att köpa platser i intilliggande kommuner för att lösa akuta frågor.
3. Från 2012 återinförs i egenregiverksamheten en ½-tidstjänst för fritids- och sommaraktiviteter inkl resor som bantades bort för 2 år sedan. LSS-myndigheten kommer också under 2012 att arbeta för att generellt förbättra fritidsverksamheten i Täby för vuxna med funktionshinder.
4. Genom införandet av LOV inom daglig verksamhet har våra möjligheter att själva välja lämplig daglig verksamhet kraftigt förbättrats. Förhoppningsvis innebär den ökade konkurrensen att kvaliteten även i egenregiverksamheten förbättras.
5. Ansvaret för nivåbedömningarna återförs från den tidigare specialistfunktionen till ordinarie LSS-handläggare som ju är den myndighetsperson som bäst ska känna våra funktionshindrade.

Det lönar sig att bearbeta kommunernas tjänstemän och politiker, men det kräver mycket arbete och endast DU som starkt känner behovet och engagemanget kan göra det.

Sören Wiklund, FUB Södra Roslagen

I den personkrets som omfattas av LSS och deras närstående är det svårt att prata om rättvisa. Vi om några vet att livet med svåra funktionshinder inte är rättvist.

Personkretsen som tillhör LSS är drygt en halv procent av Sveriges totala befolkning, dvs. en mycket liten andel som vi i ett humanistiskt samhälle lätt skulle kunna unna det goda liv som LSS lagen föreskriver – ett liv som vi andra! Egentligen borde vi kunna erbjuda ett något bättre liv för att kompensera för de svårigheter som svåra funktionsnedsättningar innebär?

I stället läser vi rapport på rapport, artikel efter artikel om hur våra kommuner sparar på de lagliga insatser som LSS personkrets har rätt till, dvs. till och med medvetet obstruerar mot lagen för att de tycker att ”det är för dyrt”! Vi som är företrädare både som god man och i FUB kämpar oavbrutet mot kommuners ”nödvändiga besparingar” i budgetar, väl medvetna om att samma kommuner de senaste åren har haft goda överskott.

Försäkringskassan(FK) är om möjligt ännu snålare mot personer med grava funktionshinder. Ingen har väl undgått att läsa och höra den pågående debatten om hur FK beräknar behov av assitans. Det är om skygglapparna tas bort väldigt långt ifrån det jag inledningsvis kallade humanism och att erbjuda de goda livsvillkor LSS har som övergripande mål. Och absolut ingen kompenserande guldkant!

En mer dold ”rättvisa” som i praktiken leder till livslång fattigdom för många i LSS personkrets är FK´s beslut att oavsett var du bor i Sverige så är din inkomst (aktivitets- och sjukersättning) lika stor och ditt maximala bostadstillägg likaså. En bostad för funktionshindrade får enligt FK inte kosta mer än 5000 kr/mån oavsett var du bor. Det är FK rättvisa med skygglappar på! Hyror i storstäder och i hela vårt län överstiger oftast detta ”FK-tak” med råge särskilt i nyproduktion. Det innebär således i praktiken orättvisan att de personer som bor i dessa bostäder får ytterligare utgifter på flera tusen kronor i månaden, pengar som de egentligen inte har råd med.

Några storstäder som Stockholm och Göteborg har av detta skäl behållit KBH (kommunalt bostadstillägg) för att hantera denna brist hos FK. Dock inte t.ex. Malmö och Uppsala! I hela landet har ett fåtal kommuner valt att behålla KBH. SKL vill inte hantera denna fråga genom någon rekommendation. I Stockholms län finns KBH endast i Stockholm, Sundbyberg och Täby. I övriga kommuner får personerna som drabbas förlita sig på förbehållsbelopp och försörjningsstöd, som dessutom varierar mellan kommunerna.

Är detta rättvist?

/Harald

I grafen nedan ser vi hur många kommuner som täcker behovet av bostäder med särskild service.

Toppnoteringen kom 2004, då täckte 46% av kommunerna behovet bostäder, 2011 så var det endast 35% som täckte behovet.  Man kan säga att utvecklingen har gått åt fel håll. Frågan är hur man vänder denna trend?

I teorin, liksom i vår spontana tanke, är det naturligtvis så att även personer som pga. sina funktionshinder omfattas av LSS lagen har rätt till en meningsfull och aktiv fritid.

Enligt 5 § i LSS skall ”verksamheten enligt denna lag främja jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhällslivet för de personer som avses. Målet skall vara att den enskilde får möjlighet att leva som andra”.

Enligt 6 § i LSS ”skall för verksamheten enligt denna lag det finnas den personal som behövs för att ge ett gott stöd, en god service och en god omvårdnad”.

Det stora flertalet av personkretsen enligt LSS har Daglig Verksamhet mellan 35 till 45 timmar per vecka inkluderande normal restid. Resten av den vakna tiden dvs. drygt 70 timmar per vecka skall fyllas med diverse fritidsaktiviteter.

Läser jag vad som oftast står i kommunernas ”riktlinjer för LSS” så står det ofta att, för personer i gruppboende så ingår ”en egen fritidsaktivitet i veckan” samt (om du har turen att bo ihop med kamrater med liknande behov) ”en gemensam aktivitet per vecka”.

Tyvärr tror jag dessutom att ofta ställs ”den egna aktiviteten” in när personalbrist uppstår.

Det finns ”på pappret” speciella insatser i 9 § LSS, som ledsagare och kontaktperson, vars huvudsyfte är ”att den enskilde skall få hjälp att komma ut bland andra människor för att bryta den isolering som ofta blir följden av funktionshindret”. Det står dessutom ”om personalen i en gruppbostad inte kan tillgodose en boendes skäliga behov av individuella insatser för fritids- och kulturaktiviteter har den boende rätt till ledsagare”.

Jag läser trots detta ofta i kommunens ”riktlinjer för LSS” under senaste åren texten ”om personen bor i gruppbostad skall insatsen ledsagare eller kontaktperson inte beviljas”. Lagligheten av detta har prövats i domstol med varierat utfall!

Nu har ni nog förstått min provocerande rubrik, då resultaten av ovanstående blir att det blir rätt klart att boende i gruppbostad knappast har samma möjlighet till fritidsaktiviteter utanför bostaden som vi andra, vilket då enligt min mening strider mot LSS lagen.

Det finns dessutom fler allmänna problem för personer med funktionshinder:

• Utbudet av anpassade aktiviteter minskar snarare än ökar i kommunernas besparingariver.
• Ekonomin för personer med aktivitets-/sjukersättning är högst begränsande som någon utryckte väldigt väl: ”Det verkar som politiker aldrig har tänkt tanken att sjuk-/aktivitetsersättningen skall räcka till semester eller fritidsaktiviteter”.

/Harald

För säkerhets skull är det trots detta inskrivet i LSS, Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, för att ansvariga politiker 1992 inte riktigt trodde på sina framtida kollegor?

Jag har i mitt arbete som god man och ideella styrelsearbete i FUB konstaterat att deras farhågor var berättigade.

Gång på gång drabbas vi av att ansvariga i kommuner lägger munkavle på sina anställda dvs. de får inte prata med utomstående och med utomstående innefattas i deras definition även anhöriga och gode män. Om någon anställd trots allt pga. eget samvete pratar om ”incidenter” som sker i verksamheten (s.k. Whistleblowers) blir denna person utmobbad på sin arbetsplats och ”tillrättavisad” av sin chef.

Detta är väl bekant inom äldrevården som UG och andra medier berättat rätt frekvent om senaste året. Det förekommer dock tyvärr även i funktionshinderomsorgen. Och jag pratar inte specifikt om privata aktörer utan mina erfarenheter är från kommunal verksamhet i egen regi.

Tillbaka till våra misstänksamma politiker 1992 så skrev de även in en specifik paragraf att till kommunens uppgifter ingick att samverka med organisationer som företräder människor med omfattande funktionshinder. Trots detta har just nu endast ett par kommuner i Stockholms län skrivit samverkansavtal med FUB.

En fråga som måste ställas är varför kommunerna och dess ansvariga tjänstemän (och politiker) är så rädda för insyn och medbestämmande? Så till den grad att man ibland struntar i lagen?

Är vi anhöriga/gode män pga. våra huvudmäns problem mindre värda eller inte betrodda med att ha kunskap? Verkligheten är väl ofta att anhöriga är de som blivit specialister på funktionshindret?

Eller är det så illa att man inte vill ha med anhöriga och gode män i dialogen för att vi ställer (berättiga) krav som ibland kan vara svåra att uppfylla pga. brist på utbildad personal, brist på bostäder, brist på pengar etc.? Det blir ju knappast bättre av att svårigheterna ”soppas under mattan”.

Avvisandet av intresseorganisationer i direkt påverkande dialog beror kanske på att tillsammans blir vi anhöriga mycket starkare och svårare än den enskilda för kommunen att hantera? Känslan blir att vi ”till varje pris måste hållas utanför besluten”?

Förklara för mig som inte förstår!

Skriv kommentarer nedan. Jag vill ha dialog!

Våra ansvariga politiker har således valt en positiv rubrik för sin ”baby” lagen om valfrihet, LOV.

I min historia ovan vet vi oftast inte så mycket om den vi bjuder upp, men det gör inget. Det blir ju kanske bara en dans.

I fallet LOV vill ju regeringen tvinga motsräviga dansare upp på dansgolvet. Där vill man inte ha någon valfrihet. När det inte räckte med bonus hotar man nu med en lag.

Här försvann mina positiva minnen och alla problem med LOV för vård och omsorg av äldre och funktionshindrade dök upp. Att tvinga på en valfrihet som dessutom är begränsad. Och till skillnad på dansen ovan skall jag välja för betydligt mer tid en några minuters svängom.

LOV är lovvärt men behöver mer analys än att bara avfärda kritiker som bakåtsträvare. Att t.ex. påstå sig ha valfrihet i särskilt boende för äldre och funktionshindrade när man samtidigt måste utredas av kommunens bedömmarenhet om man har rätt till denna typ av bostad.  När man äntligen får det är det akut och brist på bostäder. Så det blir istället ”första bästa lediga”. Då känns det extra utmanande att säga att man har LOV.

Andra problem är kvalitéten både på upphandlingsunderlaget (dvs. upphandlaren) och på informationen till de som skall välja. Det funkade bra med friskolor som var först ut. Beroende på att de som skall välja är medelålders föräldrar med god kunskap och ett aktivt nätverk. Det funkade sämre med nästa val av husläkare. Dels beroende på brist och dels att de med mest behov var äldre som hade svårt att välja och svårt att resa. Sedan blev det många husläkare i vissa stadsdelar men jättebrist i andra delar. Och det följde knappast behoven.

När det gäller vård och omsorg av äldre och funktionshindrade gäller ju att de med mest behov också är de med mest svårigheter att välja. Och att i praktiken ha något att välja på. Vissa tjänster fungerar bra då de är enkla och de som skall välja har fortfarande den kunskapen eller får hjälp av anhöriga.

De mest drabbade i de vårdskandaler vi sett är de med grava funktionshinder och demens. De blir helt utelämnade till kommunernas godtycke. I teorin skulle det inte behöva vara så, men då krävs stora förbättringar i upphandlingarna och att alla kommuner skaffar sig en kompetent tillsynsavdelning med muskler att stänga av dåliga utförare inkluderande sina egna.

Jag tror att LOV kommer att bli kvar då det i grunden är positivt – men det krävs mycket stora kompensförstärkningar i ansvariga kommuner både i upphandling (kanske skall man ha LOV och köpa extern specialistkompetens) samt i tillsyn och uppföljning.

Riktlinjer tjänar ofta ett syfte, i detta fall finns det många anledningar att en gruppbostad inte ska innehålla fler en fem platser. En anledning är att om det bor många personer i en gruppbostad så ökar antalet relationer som ska hanteras för individen, det kan vara svårt för personer som har behov av en lugn och trygg miljö och svårt att hantera relationer med flera personer. Karl Grunewald har i en utmärkt artikel i tidningen Intra beskrivit hur antalet relationer ökar med antalet platser i en gruppbostad.

En annan och grundläggande anledning till att man inte ska bygga stora gruppbostäder är att det tar oss tillbaka i tiden. Till den tid då personer med utvecklingsstörning bodde på institutioner, isolerade från resten av samhället. Att bygga stora gruppbostäder visar på en historielöshet. Under flera år har samhället arbetat för att arbetat för att personer med utvecklingsstörning ska kunna leva som andra. Att bygga mindre  gruppbostäder har varit en viktig del i arbetet. Därför är det ett  steg bakåt när man nu bygger för stora gruppbostäder.

Upplands Väsby skriver i ett tjänsteutlåtande att det kan vara svårt att få tillstånd från Socialstyrelsen för privata utförare när gruppbostaden är så stor, men om de driver den i egen regi så behövs det inte tillstånd. Det är alltså ett sätt att komma undan dessa riktlinjer. De skriver också att Stadsbyggnadskontoret har kommit fram till att man kan bygga boende för 10 personer och fortfarande erbjuda goda levnadsvillkor. Frågan är vilken kompetens Stadsbyggnadskontoret har bedöma detta? Det framgår inte av tjänsteutlåtandet. Sannolikt handlar det om byggtekniska frågor men när det gäller att bedöma vad som är bra omsorg så lär deras kunskap vara begränsad. Ni hittar hela tjänsteutlåtande här, läs  Dimensionering av Baldersgården – bostad med särskild service enligt LSS (sid 38-43)  http://www.upplandsvasby.se/download/18.6bf599351336b0aec8680004126/S%C3%84N+Sammantr%C3%A4deshandlingar+2011-12-12.pdf 

Kanske finns det ett behov av att stärka Socialstyrelsens möjligheter att ingripa även mot boende som drivs i kommunal regi? Fler regleringar är inte den bästa vägen att gå, men kanske nödvändig?

I senaste numret av vår medlemstidning Länet Runt finns en artikel om en studie vi på FUB i Stockholms län gjort kring hur Kammarrätten under åren 2007-2010 dömt i vanliga LSS mål.

Endast i 28 % har de dömt till den enskilde LSS personens fördel! Dvs. bara i 1 av 4 mål har utfallet varit positivt för den enskilde! Ett statistiskt orimligt utfall som snarare borde vara minst 40 % och med ett riktigt fokus på LSS-lagens intention kanske snarare omvänt dvs. 3 av 4 domar till fördel för den enskilde!

Ett annat resultat som studien gav var att i domar om assistans där individen oftast fick juridisk hjälp via assistansbolagen så ökade möjligheten för den enskilde att få rätt till i 41 % av målen.  Det vanliga är dock att den lilla individen möter jätten (kommunen/FK) med stora resurser utan juridisk hjälp. Samhället måste enligt min mening och kompensationsprincipen utjämna detta med rättshjälp till individen.

Mycket överraskande var att Kammarrätten ändrar 60 % av underrättens domar i det underlag vi studerade! Det ger ju en signal om att rättsäkerheten är osäker då tolkningen av samma lag skiljer sig så markant.

Bakgrunden till vår undersökning av LSS domar i Kammarrätten var att vi ville studera hur domarna i Kammarrätten formade LSS och i vilken utsträckning den enskilde fick rätt mot kommunen.  Vi hade ett antal hypoteser inför studien och ett antal hypoteser som växte fram under resans gång, jag listar två nedan.

Hypotes 1:

Kommunerna verkar ha satt i system att neka vissa insatser för att tvinga fram en dom-stolsprövning.

Hypotes 2:

Ju högre upp i förvaltningsrätterna – ju mindre chans för den enskilde att få rätt.

Om hypotes 1 gäller är det ett cyniskt sätt att agera från den organisation som enligt lagen skall vara just den som ger stöd enligt LSS, hjälp och omsorg för att ge LSS gruppen goda livsvillkor trots sina funktionsnedsättningar. Vår studie var inte tänkt att testa denna första hypotes pga. att materialet var begränsat till i Kammarrätten, utan var snarare en hypotes som växte fram under studiens gång. SR Ekot hjälpte oss med detta och skrev den 4 december ”Enligt en genomgång som Ekot har gjort av de tre största förvaltningsrätterna i Sverige, har antal domar som rör LSS ökat från 673 år 2007 till 1194 år 2010, alltså en ökning med nära 80 procent av antal domar”.

Många fall skulle inte ha drivits till domstol. Det handlar ofta om små pengar för kommunen men är viktigt för den enskilde. Det är oetiskt.

Sveriges socialchefer har öppet i en nyligen publicerad rapport bekräftat att många av deras kommuner medvetet inte följer LSS lagen. Jag har väntat på en reaktion från ansvariga politiker och ministrar. De verkar dock vilja tiga ihjäl detta?

När jag ser till hypotes 2 blir jag riktig bedrövad. Hur är det egentligen fatt med rättsäkerheten för personer med LSS-insatser? Vi har ju som vi redovisat på vår blogg under de senaste veckorna många bra lagar och FN konventioner för personer med funktionsnedsättning. Det borde ha gett ett bättre utfall i de domar vi studerat.

Ni som inte hade möjlighet att vara med på vårt medlemsmöte när vi presenterade rapporten kan hitta den här

Vårt mål är att återta LSS!

/Harald

I vår rapport om  domar i Kammarrätten såg vi att vissa domar inte skulle behöva uppkomma om man hade tillämpat LSS som det är tänkt. Vi såg också att vissa domar påverkar LSS negativt, ett exempel är domen om omkostnader för ledsagning, som stadgade att kommunen inte var skyldig att ersätta ledsagares omkostnader. Om denna dom används så får den enskilde betala dubbelt vilket strider mot principen om att man inte ska ha merkostnader på grund av sin funktionsnedsättning.

Till sist, Rapport har tagit upp detta vilket kan ses nedan:

Det är svårt för den enskilde att få rätt i Kammarrätten utan juridisk hjälp. Vi har gått igenom 127 domar mellan 2007-10 för insatserna daglig verksamhet, boende, kontaktperson, korttidsboende eller ledsagning. Resultatet visar att den enskilde bara får rätt i 28% av fallen. För insatsen personlig assistans enligt LSS, (där kommunen haft ansvaret) gick vi igenom 87 domar, där fick den enskilde rätt i 41 % av fallen. Detta kan bero på att i dessa fall hade den enskilde i flesta fall hjälp av en jurist.

Vi har också analyserat några utvalda domar i detalj, ni kan ta del av dem i rapporten.

Här är några slutsatser:

Juridisk hjälp ökar möjligheterna att få rätt i Kammarrätten. Det behövs en utökad hjälp att driva målen, eftersom de flesta som överklagar ett negativt beslut inte själv kan föra sin talan.

Kammarrätten ändrade 60 % av underinstansernas domar, det tyder på att råder ett osäkert rättsläge och att tolkningarna av lagen skiljer sig mellan dessa instanser.

Vissa överklaganden skulle kunnat undvikas om kommunerna tillämpat lagen utifrån dess intentioner.

Här är några diagram från rapporten:

 
Diagrammet visar utfallet för insatserna, ledsagning, kontaktperson, boende, korttidsboende och daglig verksamhet från Länsrätten/Förvaltningsrätten till Kammarrätten.

Diagrammet visar det totala utfallet för LSS-insatserna, ledsagning, kontaktperson, boende, korttidsboende och daglig verksamhet i Kammarrätten.

Diagrammet visar det totala utfallet för personlig assistans enligt LSS där kommunen är motpart.

Vi i FUB har svårt att rekrytera medlemmar som vill engagera sig i föreningen och göra en aktiv insats. Vi behöver deras inspiration och energi för att fler funktionshindrade träffas på Fryshuset, skriva insändare om att fler gruppboende måste byggas och uppvakta politiker så att LSS uppfylls m.m.

Som styrelsemedlem får jag ofta höra av nya medlemmar ”Jag har inte tid” eller ”Jag har inte kunskapen”. Samma personer anser att FUB behövs och att vi som intresseorganisation behöver nya idéer för att hänga med i utvecklingen. Om jag jämför med andra intresseorganisationer som Amnesty eller Greenpeace så verkar det som om de inte har några problem att rekrytera nya medlemmar som vill engagera sig. Hur kan det komma sig? Har inte deras medlemmar lika ont om tid?

Jag tror att den stora skillnaden är att dessa intresseorganisationer pratar om möjligheten till en positiv förändring medan vi alltför ofta pratar om problemen. När nya medlemmar berättar om sina svårigheter får de höra ” att det är bara början, vänta tills han/hon blir äldre, då börjar de riktiga problemen….” Hur kan man som nybliven förälder/anhörig få kraft och inspiration av en sådan kommentar?

Jag anser att en av orsakerna till varför vi har svårt att rekrytera nya engagerade medlemmar är vår egen oförmåga att förmedla tron på att det går att påverka saker till det bättre.

Tänk om vi kunde förmedla i vårt kroppsspråk och vad vi säger en känsla av positivism och framtidstro! Det är vi som skapar möjligheterna och när vi agerar så kan det ju bara bli bättre. Vill vi ha engagerade medlemmar måste vi börja med att ifrågasätta vårt eget sätt att tänka och uttrycka oss.

Vi måste se möjligheterna och förmedla detta på ett positivt och konstruktivt sätt!

Ulf Uddsten

Styrelsemedlem i FUB Stockholm och FUB Län

Länk till dokumentet.

Sammandrag av SoL 

Lagen i sin helhet.

Sammandrag av HSL

Lagen i helhet

Vi tar på en slöja av okunnighet och utformar sedan det samhälle som vi vill leva i. Vi antar att samhället som vi ska utforma har vissa nyttigheter så som frihet, möjligheter att utföra aktiviteter och det att finns inkomster och kapital. Vi antar också att individer på grund av personliga egenskaper eller händelser under sin livstid i detta samhälle har mer eller mindre lätt att tillgodogöra sig nyttigheterna, så som det fungerar i de flesta politiska och ekonomiska system. Någon har individ har inte tillgång till kapital eller inkomster, en annan har inte möjlighet till att utför aktiviteter på grund av fysiska svagheter osv. Vi själva inte vet var i vilken position vi själva hamnar i när vi träder in i detta samhälle. Om vi ska fördela dessa nyttigheter emellan individerna i detta samhälle vad är den rimligaste fördelningen? Vi bortser från solidariska hänsynstaganden och bara utgår från vad som är bäst för oss själva. En rimlig fördelning borde då vara att nyttigheterna fördelas lika mellan individer i samhället. Eftersom jag risker att hamna bland de sämst ställda vill jag skapa system för att omfördela nyttigheter mellan de individer som har mycket till dem som har lite.

Att omfördela dessa nyttigheter är ett sätt att kompensera sig själv vid händelse av en olycklig position i vårt fiktiva system. Om vi applicerar detta på vårt samhälle idag så kan LSS se en lag i enlighet med kompensationsprincipen. Lagen kompenserar de svårigheter som funktionsnedsättningen medför.

 Ibland kan det vara värt att sätta på sig en slöja av okunnighet.

 (I grundlagen)

Regeringsformen från år 1976 låter i sin portalparagraf människovärdet utgöra grundvalen för människans fri- och rättigheter.

”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och rättighet”

Av lagens förarbeten framgår att lagstiftaren eftersträvat överensstämmelse

med de internationella konventioner som Sverige biträtt, däribland FN deklarationen om de mänskliga rättigheterna från år 1948.

Kopplingen mellan lika värde och rättigheter är i regeringsformen förtydligad i paragrafen mot diskriminering: ”Lag eller annan föreskrift får ej innebära att någon medborgare missgynnas därför att han med hänsyn tillras, hudfärg eller etniskt ursprung tillhör minoritet”.

FN-deklarationens artikel 2 ger ytterligare exempel på åtskillnader som ej är acceptabla i ett demokratiskt samhälle: ”Ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning av nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt”.

I fråga om hälso- och sjukvård skrivs i FN-deklarationens artikel 25:”Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala förmåner, vidare rätt tilltrygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makes död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter över vilka han icke kunnat råda.”

Grundsynen i texterna är således att det lika människovärdet och där med de lika rättigheterna gäller utan undantag.

 (I HSL, Hälso- och sjukvårdslag)

Det ligger nära till hands att anknyta diskussionen om rättvis fördelning av vård resurser till idéer om människovärde och framför allt till att alla har lika värde som människor. Denna människosyn är förankrad i kristna värderingar och västerländsk humanism.

 Ett förslag till precisering av principen om allas lika människovärde har Ingemar Hedenius formulerat på följande sätt:

”Att alla människor har samma värde är detsamma som att alla människor har samma mänskliga rättigheter och samma rätt att få dem respekterade och att ingen människa i detta avseende är för mer än någon annan.”

 Det relevanta vid prioriteringar är att människovärdet inte är knutet tillmänniskors personliga egenskaper eller funktioner i samhället, så som begåvning, social ställning, inkomst, hälsotillstånd, ålder etc. utan till själva existensen.

Liknande formuleringar av människovärdesprincipen återfinns i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och i svensk lagstiftning.

Solidaritetsprincipen

”Resurserna bör satsas på de områden och individer där behoven är störst”.
(Källa: SOU 1995:5, s. 115)

Människovärdesprincipen som säger att alla har samma rätt och lika värde räcker inte som grund för prioriteringar i vården. Det behövs något ytterligare för att kunna avgöra vilka som ska få vård i första hand.

Behovs- och solidaritetsprincipen föreskriver att vårdens resurser ska satsas på de patienter som har störst behov. Hur stort behovet är bedöms utifrån sjukdomens svårighetsgrad och varaktighet, samt vilken potentiell hälsoförbättring en vård insats kan medföra.

Enligt principen ska behoven hos svaga grupper och grupper som har svårt att göra sina röster hörda, särskilt beaktas. Till dessa grupper hör t ex barn, åldersdementa, medvetslösa, förvirrade och gravt psykiskt störda. Att beakta dessa gruppers behov innebär också ett ansvar för att utreda var de otillfredsställda behoven finns.

 Normaliseringsprincipen lanserades av Bengt Nirje som var ombudsman på FUB mellan 1961-70. Principen föddes som en reaktion på institutioner och förtrycket mot personer med utvecklingsstörning. Nirje ville att personer med utvecklingsstörning skulle bli erkända som självständiga individer. Principen fick ett stort genomslag i Sverige och utomlands, där Nirje var mycket aktiv. Principen utgår från åtta punkter som ska vara uppfyllda för ett bra stöd:

 1. Normal dygnsrytm d v s regelbundna måltider och en dygnsrytm som ej avviker från det nor­mala vad avser uppstigning, arbete och sänggående.

 2. Normal veckorytm, d v s de flesta människor bor på ett ställe och har sitt arbete eller sin utbild­ning på ett annat.

 3. Normal årsrytm, d v s att få uppleva helger och högtider, att få semester och att kunna göra re­sor.

 4. Normala utvecklingsfaser, d v s vikten av att kunna få uppleva livets olika utvecklingsfaser: barndom, ungdom, vuxenlivet och ålderdomen och allt vad de innebär.

 5. Att få sina krav respekterade, d v s vikten av att kunna få göra egna val och önskemål som skall respekteras.

 6. Att få leva i en tvåkönad värld, d v s vikten av att få leva i en tvåkönad värld med sam­varo, kärlek och möjlig­het till giftermål.  I vård och omvårdnadssammanhang skall det finnas per­sonal av båda könen.

 7. Normal ekonomisk standard, d v s tillgång till normal ekonomisk och social trygghet skall gälla alla. Detta innefattar bl. a barnbi­drag, sjukersättning och ålderspension.

 8. Normal byggnadsstandard, d v s samma standard skall gälla för människor med funktionsned­sättningar som för övriga samhällsmedbor­gare bl.a. bättre möjlighet till integra­tion. (integrationsprincipen innebär integrering i det vanliga sam­hället, inte ett samhälle i samhället).

Normaliseringsprincipen innebär kort sagt ”att leva som andra i gemenskap med andra”.

Normaliseringsprincipen kan jämföras med dagens LSS lags ”ett liv som alla andra”. Har vi nått fram till denna princip? Tittar man på ovanstående punkter så kan man säga att på en bra gruppbostad eller en bra daglig verksamhet så är denna princip nästan uppfylld idag. Det som kan ses som mest tveksamt om det är uppfyllt är punkten normal ekonomisk standard. Vi vet att många personer som har funktionsnedsättning är fattiga, dyra hyror i kombination med låga ersättningar eller pension på garantinivå gör att de lever på existensminimum. En mer inkluderande arbetsmarknad för dem som kan arbeta skulle lösa detta. För dem som har så omfattande funktionsnedsättningar att lönearbete aldrig kommer bli aktuellt behövs en ekonomisk ersättning som är högre än dagens. Men mycket av normaliseringsprincipen är uppfyllt idag, såtillvida verksamheten följer kraven i LSS.

När man hör rapporter om att vissa boenden enligt LSS har institutionsliknande drag så är det viktigt att se tillbaka på historien och inte glömma varför det formulerades en normaliseringsprincip.

 Mer läsning om normaliseringsprincipen:

 Uppsats, (Kapitel 3.2)

Intra-artikel

Bok: Några trådar ur FUB-väven. Kan beställas här: http://fub.se/butik/skrifter/2/

 FN konventionen om mänskliga rättigheter 1948

(Urval av Artiklar)

Artikel 1

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuftoch samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap.

 Artikel 2

Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring

utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk

eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt.Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella

status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller

område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastatnågon annan begränsning av sin suveränitet.

Artikel 6

Var och en har rätt att överallt erkännas som en person i lagens mening.

Artikel 7

Alla är lika inför lagen och är berättigade till samma skydd av lagen utan diskrimineringav något slag. Alla är berättigade till samma skydd mot alla former av diskriminering somstrider mot denna förklaring och mot varje anstiftan till sådan diskriminering.

 Artikel 8

Var och en har rätt till verksam hjälp från sitt lands nationella domstolar mot handlingarsom kränker hans eller hennes grundläggande rättigheter enligt lag eller författning.

 Artikel 10

Var och en är på samma villkor berättigad till en rättvis och offentlig förhandling vid en

oberoende och opartisk domstol vid prövningen av hans eller hennes rättigheter och skyldigheter

 Artikel 22

Var och en har, i egenskap av samhällsmedlem, rätt till social trygghet, och är berättigad till

att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter som krävs för hävdandet av hans eller

hennes människovärde och utvecklingen av hans eller hennes personlighet, förverkligasgenom nationella åtgärder och mellanfolkligt samarbete i enlighet med varje stats organisationoch resurser.

Artikel 25

Var och en har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för den egna och familjens hälsa

och välbefinnande, inklusive mat, kläder, bostad, hälsovård och nödvändiga sociala tjänster

samt rätt till trygghet i händelse av arbetslöshet, sjukdom, invaliditet, makas eller makes

död, ålderdom eller annan förlust av försörjning under omständigheter utanför hans ellerhennes kontroll.

Läs mer på Regeringens hemsida

FN:s konvention om barnets rättigheter

(Urval av Artiklar)

Artikel 2

1. Konventionsstaterna skall respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion

de rättigheter som anges i denna konvention utan åtskillnad av något slag, oavsett barnets

eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politiska eller

annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, bördeller ställning i övrigt.

2. Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att barnet

skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars,

vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller

tro.

Artikel 3

1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala

välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skallbarnets bästa komma i främsta rummet.

2. Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad

som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som

tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för

barnet, och skall för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa

åtgärder.

3. Konventionsstaterna skall säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som

ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda

normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig

tillsyn.

Artikel 12

1. Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter

rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skalltillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

2. För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller

genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den

nationella lagstiftningens procedurregler, i alla domstols- och administrativa förfarandensom rör barnet. 

Artikel 23

1. Konventionsstaterna erkänner att ett barn med fysiskt eller psykiskt handikapp böråtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet,främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället.

2. Konventionsstaterna erkänner det handikappade barnets rätt till särskild omvårdnad och

skall, inom ramen för tillgängliga resurser, uppmuntra och säkerställa att det berättigadebarnet och de som ansvarar för dess omvårdnad får ansökt bistånd som är lämpligt medhänsyn till barnets tillstånd och föräldrarnas förhållanden eller förhållandena hos andrasom tar hand om barnet.

3. Med hänsyn till att ett handikappat barn har särskilda behov skall det bistånd som

lämnas enligt punkt 2 i denna artikel vara kostnadsfritt, då så är möjligt, med beaktande av

föräldrarnas ekonomiska tillgångar eller ekonomiska tillgångarna hos andra som tar hand

om barnet och skall syfta till att säkerställa att det handikappade barnet har effektiv

tillgång till och erhåller undervisning och utbildning, hälso- och sjukvård, habilitering,

förberedelser för arbetslivet och möjligheter till rekreation på ett sätt som bidrar till

barnets största möjliga integrering i samhället och individuella utveckling, innefattandedess kulturella och andliga utveckling.

4. Konventionsstaterna skall i en anda av internationellt samarbete främja utbyte av

lämplig information på området för förebyggande hälsovård och medicinsk, psykologisk

och funktionell behandling av handikappade barn, innefattande spridning av och tillgång

till information om habiliteringsmetoder, skol- och yrkesutbildning, i syfte att göra detmöjligt för konventionsstater att förbättra sina möjligheter och kunskaper och vidga sinerfarenhet på dessa områden. Särskild hänsyn skall härvid tas till utvecklingsländernasbehov.

Artikel 27

1. Konventionsstaterna erkänner rätten för varje barn till den levnadsstandard som krävs

för barnets fysiska, psykiska, andliga, moraliska och sociala utveckling.

Läs mer på Regeringens hemsida

Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Konventionen består av ett förord och 50 artiklar. Cirka hälften av artiklarna innehåller rättigheter. En stor del av artiklarna är så kallade procedurregler. De beskriver praktiska frågor, som hur och när konventionen träder i kraft, hur övervakningen av efterlevnaden av konventionen ska gå till osv.

Konventionen består av:

– artiklarna 1–4 som beskriver grundläggande principer

– artiklarna 5–30 som är rättighetsartiklar

– artiklarna 31–50 som är procedurregler

Artikel 1 Konventionens syfte och begreppet människor med funktionsnedsättning

I förordet och i artikel 1 slås fast att syftet med konventionen är att se till att människor med funktionsnedsättning får full och lika tillgång till sina mänskliga rättigheter. Konventionen ger således inte några nya rättigheter. Den tydliggör vad redan befintliga rättigheter innebär i förhållande till människor med funktionsnedsättning. I artikeln 1 punkt 2 beskrivs också vilka konventionen omfattar: ”Personer med funktionsnedsättning innefattar bland annat personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktions-nedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på samma villkor som andra.” Om man följer svensk lagstiftning och rättspraxis så innebär det att alla grupper som ingår i den svenska handikapprörelsen omfattas av konventionen.

Artikel 2 Definitioner

I artikeln definieras grundläggande ord och begrepp: – att kommunikation, innefattar bland annat språk, textning, punktskrift, tillgängliga multimedier, lättläst, tillgänglig informations- och kommunikationsteknik (IT) och så vidare, – att språk, innefattar bland annat talade och tecknade språk och andra former av icke talade språk, – att diskriminering på grund av funktionsnedsättning, syftar på varje form av negativ särbehandling som hindrar människor med funktionsnedsättning från att ta del av sina mänskliga rättigheter, – att skälig anpassning betyder sådana nödvändiga anpassningar som kan behövas för att människor med funktionsnedsättning ska kunna ta del av sina mänskliga rättigheter, – att universellt utformade betyder att produkter, miljöer, program och tjänster ska utformas på ett sådant sätt att de så långt möjligt ska kunna användas av alla utan anpassning eller specialutformning.

Artikel 3 Allmänna principer

Artikel 3 slår fast principerna för hur människor med funktionsnedsättning ska kunna delta fullt ut i samhället. För att detta ska bli verklighet, måste hänsyn tas till att människor är olika. I artikeln beskrivs åtta grundläggande principer som måste beaktas om alla människor – oavsett funktionsförmåga – ska ha lika möjligheter att bli delaktiga i samhället. Några av principerna förtydligas i en rättighetsartikel.

Principerna är:

• Respekt för människors lika värde och självständighet, deras oberoende och frihet att göra egna val.

• Icke-diskriminering (förtydligas i artikel 5).

• Full delaktighet i samhället.

• Respekten för olikheter och accepterandet av att människor med funktionsnedsättning är en del av mänsklighetens mångfald och natur.

• Lika möjligheter.

• Tillgänglighet (förtydligas i artikel 9).

• Jämställdhet mellan män och kvinnor (förtydligas i artikel 6).

• Respekt för utvecklingen av förmågorna hos barn med funktions- nedsättning och respekt för barnens rätt att bevara sin identitet (förtydligas i artikel 7).

Principerna ska tolkas in i varje rättighetsartikel. 

I artikel 19 b) står det till exempel att: ”personer med funktionsnedsättning har tillgång till olika former av samhällsservice både i hemmet och inom särskilt boende och till annan service, bl. a. sådant personligt stöd som är nödvändigt för att stödja boende och deltagande i samhället och för att förhindra isolering och avskildhet från samhället.” Rätten till samhällsservice måste bland annat ges utifrån principen ”Lika möjligheter”. Om till exempel en kommun skulle ge alla rullstolsburna samma insats utan att ta hänsyn till olikheter i levnadssituationer, så blir det fel i förhållande till principen ”Lika möjligheter” i artikel 3. Olika personer har olika levnadssituationer och behov. Samma insatser till alla ger därmed inte ”Lika möjligheter”.

Artikel 4 Allmänna åtaganden

Att respektera, skydda och främja rättigheterna Den här artikeln handlar om en stats viktiga och övergripande åtaganden.

Bl.a. står det:

Staterna ska vidta åtgärder i syfte att säkerställa att myndigheter och offentliga institutioner handlar i enlighet med konventionen

Det står dessutom:

”I utformning och genomförande av lagstiftning och riktlinjer för att genomföra denna konvention och i andra beslutsfattande processer angående frågor som berör personer med funktionsnedsättning ska konventionsstaterna nära samråda med och aktivt involvera personer med funktionsnedsättning, däribland barn med funktionsnedsättning, genom de organisationer som företräder dem.”

Rättighetsartiklarna

Rättighetsartiklarna 5-30 går metodiskt igenom olika områden, bland annat hälsa, utbildning, familjeliv, habilitering och rehabilitering, arbete, rättsligt skydd, sport och fritid.

Några exempel:

Artikel 5

Jämlikhet och icke-diskriminering Alla människor är lika inför lagen och har rätt till lika skydd och förmåner. Staterna ska förbjuda all diskriminering på grund av funktionsnedsättning. Positiv särbehandling som syftar till att människor med funktionsnedsättning ska uppnå jämlikhet, är inte diskriminering.

Artikel 8

Ökad medvetenhet Varje stat ska vidta åtgärder för att höja medvetenheten om frågor som har med funktionsnedsättning att göra. Det kan till exempel handla om att bekämpa negativa attityder och fördomar

Artikel 12

Likhet inför lagen Människor med funktionsnedsättning har rätt att i alla sammanhang bli erkända som personer i lagens mening. De ska åtnjuta rättskapacitet på samma villkor som andra och vid behov erbjudas det stöd som kan behövas för att kunna utöva sin rättskapacitet.

Artikel 19

Att leva självständigt och att delta i samhället Människor med funktionsnedsättning har samma rätt som andra att leva i samhället med lika valmöjligheter. Staterna ska göra det möjligt att leva i full inkludering och delaktighet

Artikel24

Utbildning Rätten till utbildning ska förverkligas utan diskriminering och på lika villkor. Människor med funktionsnedsättning får inte utestängas från det allmänna utbildningssystemet. Alla, särskilt barn, med synskada, hörselskada, dövhet eller dövblindhet ska få undervisning på det sätt som är bäst för dem. Det förutsätter exempelvis lärare som kan teckenspråk eller punktskrift.

Artikel 26

Habilitering och rehabilitering Staterna ska vidta åtgärder för att göra det möjligt för människor med funktionsnedsättning att uppnå och behålla största möjliga oberoende, full fysisk, mental, social och yrkesmässig förmåga. Det gäller också den fulla delaktigheten och deltagandet i alla situationer i livet.

Läs mer på Regeringens hemsida.

Vi vill inte betala dubbelt!

Rubriken har jag lånat från ett uttalande som gjorts av rikssektionen Klippan som organiserar personer med utvecklingsstörning inom riksförbundet FUB – För barn, ungdomar och vuxna med utvecklingsstörning.I Sverige har vi en princip som kallas merkostnadsprincipen och innebär att ingen ska behöva betala extra bara för att man har en funktionsnesättning. En princip som jag tror att de allra flesta människor anser vara en rättvis princip.

Men nu har det gått för långt!

Högsta förvaltningsdomstolen har nyligen konstaterat att LSS inte innehåller någon bestämmelse, som ger den enskilde eller dennes ledsagare någon rätt till ersättning till omkostnader som ledsagaren har på grund av sitt uppdrag och att det därmed är den som har beviljats rättigheten ledsagning som ska betala för ledsagarens omkostnader; t.ex. en biobiljett.

Det vill säga: en person med en funktionsnedsättning ska alltså betala dubbelt!

En del kommuner säger att det betyder att personen med funktionsnedsättning ska betala för alla ledsagarens kostnader. Ska vi då också betala för ledsagarens resor? Och ledsagarens mat? Och ledsagarens hotellrum?

Dessa kommuner struntar alltså i principen om att ingen ska behöva betala merkostnader. Det blir helt orimliga kostnader, inte bara en biobiljett!
Personer med funktionsnesättning ska självfallet ha samma rättigheter som oss övriga samhälls-medborgare att fullt ut kunna delta i samhällslivet och få sina demokratiska och mänskligarättigheter tillgodosedda.

År 2009 började FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning att gälla i Sverige och vi har som stat förbundit oss att rättigheterna i konventionen ska genomföras. Ett ansvar som delas av riksdag och regering men också av politiker och tjänstemän på regional och kommunal nivå.

Domen i Högsta förvaltningsdomstolen är djupt orättfärdig och odemokratisk då konsekvenserna för många av de som beviljats rättighetsinsatsen ledsagning blir att man tvingas avstå ledsagningen.

I första hand av kostnadsskäl som innebär att man hamnar i ett utanförskap och utan möjlighet att kunna utöva sina demokratiska rättigheter. Det blir inte längre möjligt att t.ex. delta i föreningslivet, studiecirklar, konferenser, seminarier. Man tvingas också avstå från ett normalt socialt liv där resor, bio- och restaurangbesök, sport- eller musikarrangemang är lustbetonade aktiviteter som vi alla anser vara självklara.

Ingen ska behöva betala extra för detta!

Lennart Tehage
Rättsombud inom riksförbundet FUB